Home

William L Shirer var korrespondent i Tyskland under nazisttiden. Av Nürnberg-rättegången, en tysk generals dagbok och tillvaratagna dokument skapade han en bokserie med titeln “Det tredje rikets uppgång och fall”.

I de två senaste decenniernas samhällsdebatt i Sverige har “nazism”, “fascism” och “rasism” flitigt använts av debattörer som tycks sakna begrepp om ordens egentliga betydelse. Den som läser William L Shirers historik “Det tredje rikets uppgång och fall” kommer till sin förvåning att upptäcka paralleller mellan det nazistiska rikets tillblivelse och den utveckling som försiggått i vårt eget land under senare hälften av 1900-talet.

Adolf Hitlers politiska motståndare var socialdemokrater och kommunister. Hans politiska bana börjar enligt boken “Mein Kampf” med en studie av den socialdemokratiska strategin. Han drar slutsatsen att det finns tre förklaringar till socialdemokraternas framgång: Dess ledning visste hur man skapar en massrörelse; de hade lärt sig konsten att driva propaganda bland massorna; de visste, enligt Hitler, hur värdefullt det är att kunna tillgripa “psykisk och fysisk terror”:

- Jag begrep den skändliga andliga terror som denna rörelse bedriver framför allt mot ett moraliskt och själsligt oförberett borgerskap, när den på ett givet tecken släpper lös en formlig trumeld av lögn och förtal mot de motståndare som den anser farligast, tills de angripnas nerver sviker och de offrar vad som begärs, bara för att få lugn och ro.

I Sverige företog sig socialdemokraterna att kollektivt ansluta LO-fackens medlemmar; ett bra sätt att höja medlemsantalet i det socialdemokratiska partiet. Detta måste dock motvilligt frångås när oppositionen blev för stark mot detta ofrivilliga politiska ställningstagande. Istället började man mer officiellt visa upp de starka banden mellan partiets och LO-fackens ledare genom gemensamma framträdande i media och genom att välja in fackföreningsledare i partiets styrande organ. På det sättet främjades bilden av att ett regerande parti som har så starka band till landets arbetande befolkning också måste ha arbetarnas bästa för ögonen.

Sommaren 1920 organiserade Hitler en skara hårdföra krigsveteraner [från första världskriget] till skyddsvakt. Dessa, i bruna uniformer, slagskämpar övergick snart till att skapa oordning för de andra partierna. År 1921 ledde Hitler själv gruppen vid ett anfall mot ett möte där en federalist, Ballerstedt, skulle tala, och denne fick rejält med stryk. Hitler dömdes till fängelse, och när han kom ut sa han:

- Vi lyckades med vad vi föresatt oss, Ballerstedt kom inte till orda.

Detta, om något, påminner oss om vad som hände i valrörelsen 1998 och som upprepades i valrörelsen 2002. Det nybildade “Det nya partiet” trakasserades på ett dittills aldrig skådat sätt i det demokratiska Sverige medan de utkommenderade poliserna bara tittade på. Så brukar valkampanjer tillgå i länder med outvecklad demokrati; handgripligt våld istället för debatt.

Åtta organisationer, däribland Ung Vänster, organiserade mötesstörningar mot “Det nya partiet”. Det fanns affischer som uppmanade att fysiskt förhindra att partiet skulle kunna tala till väljarna. Vår grundlagsstadgade mötesfrihet sattes systematiskt ur spel med “skrammeldemonstrationer”, grova mötesstörningar, vandalism och mordhot. Detta blev polisanmält. Men polismakten genomförde endast en förundersökning, och den gällde partiledarens hustru som tvingats försvara sig mot fysiskt våld från mötesstörare.

Även sverigedemokraterna drabbades av vad “Det nya partiet” utsatts för, men klarade sin överlevnad och kvarstod som politiskt parti. “Det nya partiet” däremot fick läggas ner. Våldet firade därigenom triumfer. Många av dem som medverkat till nedbusningen av det politiska livet i Sverige berömde sig själva och såg händelseutvecklingen som “en seger för demokratin”.

Den svenska journalistkåren ignorerade övergreppen; händelserna framställdes, i den mån de överhuvudtaget nämndes, som spontana och orsakade av “Det nya partiets” politik. Endast en chefredaktör, Hans Bergström på Dagens Nyheter, drabbades av ruelse. Han skrev 15/3 1999 en något krypande artikel med rubriken: “Får en partiledare tala i Sverige”. Den frågan borde han själv kunna svara på. Därefter lade sig tystnaden över de flagranta övergreppen mot demokratin igen.

Under valrörelsen 2002 var det sverigedemokraterna som utsattes för de etablerade partiernas ungdomsförbunds aggressivitet; störning av offentliga möten, skadegörelse på bilar och annan utrustning, deltagare hindrade att komma in i möteslokaler, vandalism av medlemmars hem. Och pressen fullföljde sitt uppförande från förra valrörelsen med att presentera händelserna som spontana och uppkomna ur allmänhetens förtrytelse.

Varje gång tidningarna omnämnde SD var det i negativa ordalag, och nästan alltid med “främlingsfientliga” framför partinamnet. Helt följdriktigt eftersom ett policydokument utgått från Ekot-chefen Staffan Sonning på Sveriges Radio om att detta adjektiv skall användas varje gång SD nämns.

Adolf Hitler kunde inte ha genomfört de två senaste svenska valrörelserna bättre.

William L Shirer skriver att det är anmärkningsvärt hur lite journalister och diplomater visste om vad som hände bakom Tredje rikets kulisser, trots att de levde och verkade i Tyskland. Den totalitära diktaturen omgav sin verksamhet med största hemlighetsfullhet, och den visste att skydda sina hemligheter för utomstående. Omfattningen av terrorn och vilken teknik som användes – “allt detta var fördolt för oss innan vi fick tillgång till de hemliga tyska dokumenten”.

En viktig händelse för Hitlers marsch mot makten inträffade den 30 augusti 1932 när tyska centerpartiet slöt sig till nazisterna för att välja Hermann Göring till riksdagens talman. Dåvarande rikskansler Franz von Papen utverkade en förordning om att upplösa riksdagen. Men när von Papen äskade ordet vid riksdagssammanträdet den 12 september låtsades talmannen Göring inte se eller höra honom, utan genomförde en omröstning mot regeringen vilken slutade med rösterna 513 mot och 32 för. Regeringen föll. Och sedan dröjde det inte mer än fyra månader av ränksmiderier, brutna avtal och komplotter innan Hindenburg inom författningens ram gav Hitler rikskanslerposten klockan 12 den 30 januari 1933.

En liknande händelse i Sveriges riksdag, med talmannen som verktyg, inträffade den 13 juni 2002, då den första omröstningen om överlämnande av lagstiftningsmakt till EU genomfördes. Fem riksdagsmän meddelade då talman Birgitta Dahl sin avsikt att inkomma med yrkande om folkomröstning i frågan, enligt grundlagen [RF 8:15], men detta avslogs med hänvisning till att erforderligt sammanträde med riksdagens kammare inte var inplanerat. Så lättvindigt förkastades svenska folkets rätt att rösta om en grundlagsändring.

Journalistkåren i Sverige ägnade inte den omvälvande grundlagsändringen mycken uppmärksamhet. I det stora hela förbigicks den med tystnad av pressen, etermedia och radion, om den omnämndes så var det i förbigående och i samband med andra händelser inom landet. Denna tystnad från mediafolket i ett demokratiskt – folkstyrt – land är häpnadsväckande och man kan fundera över vad den berodde på.

De som ska styra landet – alltså folket – får inget veta om ett lagförslag som överlåter landets beslutanderätt till EU. Ingen av 349 riksdagsmän som får lagförslaget på sina bord i januari ser till att folket får den information det är berättigat till. Däremot sänder TV från riksdagen den 20 november när riksdagen tar det andra och slutgiltiga beslutet om maktförskjutningen till EU. Frågan är om inte denna händelse är lika ödesdiger som ovan nämna rikskanslerutnämning.

Redan den 10 maj 1933 påbörjades omvälvningen av Tyskland med en händelse som förstummade omvärlden. Vid midnatt drog ett fackeltåg med tusentals studenter till en öppen plats vid Unter den Linden mitt emot Berlins universitet. Med facklorna tändes en jättestor hög med böcker som låg där. Och när flammorna steg mot himlen kastades fler böcker på bålet, sammanlagt cirka tjugotusen. Liknande händelser utspelades i en rad andra städer.

Böckerna som brändes hade skrivits av världsberömda tyskar och utlänningar. Enligt ett studentmanifest var de böcker dömda till bålet “som verkar omstörtande på vår framtid eller som angriper grunderna till det tyska tankelivet, till vårt tyska hem och till de uppbyggande krafterna inom vårt folk”.

Joseph Goebbels, nyutnämnd chef för propagandaministeriet, kunde efter en lagändring den 22 september 1933 dela upp sitt ministerium i sju underavdelningar; rikskamrarna för konst, musik, teater, litteratur, press, radio och film. Alla som utövade någon verksamhet inom dessa områden måste ansluta sig till “sin” kammare. Medlemmar som visade “politisk opålitlighet” blev vanligen avstängda från sitt yrke.

“Politisk opålitlighet” betydde att man visat ringa eller ingen entusiasm för nationalsocialismen. Med undantag för Ernst Jünger och Ernst Wiechert fick ingen tysk författare av betydelse sina böcker publicerade i Tyskland under nazismens första år. Med Thomas Mann i spetsen emigrerade nästan alla. Det lilla fåtal som stannade kvar höll sig tysta eller tystades ner.

Enligt konceptet “politiskt opålitlig” avskedades i augusti 1997 byrådirektör Kenneth Sandberg från sitt arbete på invandrarverket i Malmö. Sandberg hade tidigare under året varit med om att starta folkrörelsen “Folkviljan och massinvandringen”, som granskar den kostsamma invandringen.

Sandbergs fackförening Jusek förklarade Sandberg vara antidemokrat och svek sin uppgift att företräda honom i arbetsdomstolen, där han sedermera fick rätt mot invandrarverket. Sandberg tilldömdes ett skadestånd på 60 000 kronor, men förvägrades att återvända till sin arbetsplats. Helt enligt pressetiken omnämns Kenneth Sandberg konsekvent “främlingsfientlig” i media på grund av att han kritiserat den enormt kostsamma invandringspolitiken.

Det är milt sagt märkligt att personer på höga och bestämmande positioner i det svenska samhället inte förmår skilja mellan någon som är fientligt inställd till främmande personer och någon som kritisk till den förda invandringspolitiken.

Ett annat fall av yrkesförbud inträffade i Karlskrona i början av 2002; en lärare avstängdes från sin tjänst på grund av medlemskap i sverigedemokraterna. Eleverna gjorde en namninsamling till stöd för läraren, men det hjälpte inte. En utredare på utlänningsnämnden har också avskedats, och i Falun har en kvinnlig lärare hotats med avsked. “Politiskt opålitliga” skulle Hitler ha kallat dem.

Med vämjelse kan man konstatera att åsiktskontroll enligt Hitlers koncept lever och frodas i dagens svenska samhälle.

SEO Hosting Provided by ManagedAdmin